Om Hantverken

Hårarbetet

 
 

När allongeperuken blev omodern hade perukmakarna inte tillräckligt med arbete och de skapade modet med smycken av hår som sedan blev populärt över hela Europa.  Fram till 1848 hade perukmakarskrået ensamrätt att köpa hår och tillverka och sälja produkter av hår. Teknikerna var en yrkeshemlighet.


År 1824 gjorde 10 unga våmhuskvinnor en arbetsresa till Finland. 1825 reste 20 unga kvinnor till flera länder, Finland, Tyskland, Norge och England i små grupper. Vi vet inte om de skulle arbeta i hårateljéer men bara några år senare var det fullt upp med flickor och fruar som reste till olika europeiska länder för att i egen regi göra hårarbete på beställning. Även männen, en bror eller make, följde med ibland.


När 1800-talet närmade sig sitt slut var inte hårsmycken lika populära i utlandet längre och de flesta ännu verksamma hårkullorna höll till inom landet. Det blev dyrare att resa och hårararbetspriser som hade varit mycket höga följde inte med i utvecklingen. Snart lönade det sig inte alls att resa. 


Ströbeställningar kunde komma till “Hårkullan” i Våmhus. Ute i världen var hårarbetet ett bortglömt kapitel. Ateljéerna var för länge sedan stängda. Konsten var glömd överallt utom i Våmhus där några få kvinnor fortsatte med den och fyllde önskemålen för de minnesgoda kunderna.


1959 började man att undervisa nya hårkullor. Ada Ryttar och Bälter Elin Olsson höll den första hårarbetskursen. Många kvinnor har sedan dess lärt sig att göra hårsmycken. För att säkra att kunskapen skall leva vidare i bygden  har man bildat “Hårnätet”, Hårkullornas Förening, år 1992.